Alla som aldrig har haft ett elefantöra som tappar bladen räcker upp en hand! Nähä, precis vad jag tänkte – inte ett endaste finger så långt ögat kan skåda. För visst är det så att gula blad och bladavfall är ett av de vanligaste problemen som drabbar denna fantastiska växt? Oavsett hur man än sköter om dem och var man än placerar dem så verkar det alltid sluta med att man en dag vaknar upp till en blekfisig växt vars bladmassa har flyttat hela vägen ner till fönsterkarmen. I många fall slutar det med växten får gå komposten till mötes – helt i onödan, faktiskt.
Till skillnad från många andra åkommor som kan drabba våra växter är problemet med bladavfall inte att de är svårt att upptäcka, utan snarare att det kan vara en rejäl utmaning att identifiera vad som orsakar åkomman. Frågar man det stora vida nätet verkar det nämligen finnas ganska så exakt lika många orsaker till bladavfall som det finns elefantöron i världen, och alla har till synes identiska symptom. Men! Allt som oftast så handlar det om en av tre olika anledningar som faktiskt går att urskilja om man vet vad man ska leta efter. Två av dem går till och med att åtgärda utan större men för vare sig människa eller växt. Det gäller bara att ta fram det stora tålamodet och lita på att växten visar vägen.
Elefantöra som tappar blad – vad orsakar det?
Ett: För mycket vatten
Så här är det – den allra vanligaste orsaken till att ett elefantöra tappar blad är att det har fått för mycket vatten. Utifrån ser händelseförloppet riktigt klassiskt ut: växten går från frisk till helt okej till hängig för att sedan hux flux börja blekna och tappa bladen. Vad vi å andra sidan inte ser är det som händer under jorden – nämligen att de livsviktiga luftfickorna försvinner ur jorden. Elefantörat behöver nämligen syre för att överleva, och om jorden är allt för blöt under en längre period fylls de med vatten vilket slutar med att växten drunknar. Kan låta dramatiskt men så är det!
I teorin är åtgärden till överbevattning lätt som en plätt: vattna mindre, och vattna bara när jorden har torkat ut. Tyvärr kan det vara en hel vetenskap att få till det rätt i praktiken. Därför brukar man rekommendera att tackla problemet inifrån genom se till att jorden aldrig blir sådär tung och kvävande. Detta kan man göra genom att blanda upp den med drygt 30% av:
- Blanda upp jorden med ett dränerande substrat, alltså porösa stenar som hjälper vattnet att inte stanna kvar för länge i jorden. Bäst av alla val många val på marknaden är pimpstenen som både är miljövänlig och återanvändningsbar. Kan vara svår att få tag på ute i handeln men brukar finnas på lager inne hos Granngården. Drygt 30% av den totala mängden jord brukar räcka för elefanten!
- Blanda upp jorden med kokosjord, eller coco coir som det så vackert heter på engelska. Kokosjorden gör ungefär samma jobb som det dränerande substratet, alltså bibehåller de livsviktiga luftfickorna om jorden skulle råka bli lite för tung. Här går lite en lång väg – mellan 20-30% av den totala jordmängden hjälper örat räcker gott och väl. Går att köpa här i riktigt bra kvalle om man vill testa!
Två: Felaktig placering
Ett robust yttre till trots är elefantörat faktiskt en relativt ömtålig växt som tappar bladen om ljuset inte är det rätta. För att inte göra saken något lättare kan bladavfallet både ske när ljuset är för starkt och för svagt. Främst händer det under senhösten när solen försvinner, men det kan även inträffa under sommarhalvåret när strålarna blir allt starkare. Då rasar bladen många åt gången samtidigt som de skiftar färg från ihärdigt grönt till ljusgul lite genomskinlig historia. Övrig symptom är att hela växten ser lite medtagen ut.
Till skillnad från överbevattningar behöver man inte hålla på och klydda om det är ljuset som krånglar. Istället räcker det att flytta växten till en något mörkare eller ljusare plats för att växten ska återhämta sig. Vill man undvika bladavfall under vintern gäller det att införskaffa riktigt bra växtbelysning – mer om det här.
Tre: Naturligt åldrande
Den sista vanliga orsaken till att ett elefantöra tappar blad är något så tråkigt som naturligt åldrande. Likt träden ute i naturen som fäller bladen längst ner på stammen allt eftersom de växter sig större så orkar våra krukväxter helt enkelt inte hålla liv i allt som en gång har producerats. Det naturliga åldrandet liknar överbevattningen i det att bladen lossnar nerifrån och upp, med skillnaden att processen sker långsamt med längre tidsintervaller mellan fallen. En annan typisk åldersgrej är att det bara är ett blad som drabbas i taget.
Tyvärr så finns det inget annat att göra åt naturligt åldrande än att gilla läget. Är man inget större fan av telefonmast-looken kan man alltid klippa ner växten ett par centimeter in i buskaget. På så sätt kan plantan leva vidare med ett föryngrat utseende – ett trevligare utgångsläge för både människa och växt. Man kan även låta avkommorna stanna kvar i krukan för att gömma den nakna stammen om man föredrar det.
Plocka bort eller låta vara kvar?
Okej! Då har vi identifierat problemet, vidtagit åtgärder och sett till att elefantörat har fått rätt skötsel i ett par dagar. Sen då? Kommer de likbleka bladen som ännu sitter på plats att återfå deras klorofyllstinna färg? För det mesta inte, och värre kommer det bli. För när plantan väl har bestämt sig för att avfärda bladet så går det utför i en rasande fart. Det bästa är alltså att låta bladet falla av sig själv och inte plocka bort det. Men, kan man verkligen inte hålla sig så tar växten ingen jättestor skada om bladet blir nerklippt i förtid.
