Jag får ganska ofta meddelanden från förskräckta växtföräldrar som skriver att deras älsklingsplanta precis har insjuknat i någon okänd sjukdom. Förmodligen är det någon svampliknande historia, men det skulle även kunna vara ett skadedjur eller rent utav döden själv som kommit och hälsat på. De berättar om en brun, knottrig yta kryper sig upp från jordens täcke för att sakta linda in stammen och grenarna i ett hårt skal. Växten duschas regelbundet, sprayas med neemolja och jorden har bytts flera gånger sedan utbrottet uppdagades men inget verkar hjälpa. Själv lutar jag mig tillbaka i skrivarstolen och försöker lugna dem så gott jag kan. Ingen fara, än brinner det inte i knutarna!
Bruna stammar är (för det mesta) helt normalt
Att stammarna på vissa växter förändras är inte symptom på varken svamp, virus, skadedjur eller något annat tråkigt. Istället är det en helt normal utveckling i växtens livscykel, och de flesta av oss kan se en liknande process så fort vi sticker näsan utanför dörren. Många av våra vanligaste krukväxter är nämligen lignoser som, likt träden ute i naturen, utvecklar ett hårt skal för att skydda sig mot väder och vind. Den hårda ytan hjälper även växten att inte kollapsa när stammen får allt fler grenar att bära upp. Exempel på lignosa inomhusväxter är palettblad, paraplyaralia, pelargoner, paradisträd, fikusar och elefantöra. För det mesta påbörjas förändringen när växten har ett år på nacken och behöver mer stöd för växa sig större. De äldre delarna (alltså de nedre delarna på stammen) är alltid förste man på tur. Därefter hårdnar ytan allt efter som.
Växter som inte är lignoser kallas istället för örtartade växter och utvecklar aldrig den hårda ytan. Stammarna förblir därmed mjuka och flexibla oavsett hur gammal växten är, som hos alocasior, ormbunkar och vissa begonior till exempel. Får du liknande symptom på örtartade växter finns det större grund för att vara orolig. Då kan det istället handla om sköldlöss som har kommit på besök. Mer om det en annan gång!
